Hej alla vänner i Enhet 3!

Hälsningar från Swea och ett soligt Kenya! Jag landade med flyget i huvudstaden Nairobi och åkte sedan vidare söderut med bil till ett område som heter Athi River. Floden Athi rinner igenom ett gränsland där det bor två stora stammar, Masaj och Wakamba. Stammarna lever sida vid sida i fred. Masajerna är ett nomadfolk som lever i kobajshyddor. De lever avskilt från resten av samhället och flyttar ständigt vidare.

Jag och min kollega Maria Lannér åkte till Kenya för att besöka en stålverk, Athi Steel (se bilder), som Swedfund är delägare i via en fond som heter Acacia. Det var hur spännande som helst att besöka stålverk. Jag fick se hur skräp (stålskrot) förvandlades till stål som man gör spik och annat material av som man sedan kan bygga hus av.

Stålverk Ahti Steel har betytt jättemycket för området där fabriken står. För 10 år sedan var det endast 70 anställda i fabriken och idag är det 700! I området fanns det inte heller något rinnande vatten, telefon, elekricitet eller några hus, bara små skjul och endast en skola till barnen. Men idag finns det nio skolor, en mobilmast, vägar, hus och ett sjukhus. Dessutom har det vuxit fram flera småföretag som lever på att samla ihop skräp som de säljer till stålverk som producerar stålprodukter som man bygger hus av. Med hjälp av Athi Steel har ett modernt samhälle vuxit fram.

Ravi Gupta (se bild) är verkställande direktör på Athi Steel, det betyder att det är han som bestämmer. Ravi kommer inte från Kenya utan från Indien. I Kenya finns det många indier, många av dem driver företag. Indierna kom till landet som brittiska slavar för att hjälpa till att bygga järnvägen till grannlandet Uganda. Under många år fick indierna inte äga mark och då började de att arbeta med industri- och detaljhandeln istället. Precis som Ravi.

FRÅN SKRÄP TILL SPIK 

1 ) Allt börjar med skräpet som samlas in i skräpberg som består av gamla kapsyler, coca cola-burkar, plastflaskor, armeringsjärn, metallbitar och mycket annat. Ravi tog med mig till ett sådant skräpberg (se bild). Jag trodde att det skulle lukta äckligt, men det gjorde det inte. Skräpet hade blivit tvättat och var rent.

På Athi Steel arbetar det ju 700 människor. Jag fick träffa några av dem (se bilder). Alla var så snälla och ville krama om mig. Först var det lite läskigt med all eld och metall men efter ett tag var det bara häftigt (jag vet att Fred skulle tyckt att det var coolt att vara här).  

Jag trodde att det skulle vara varmt och svårt att andas med all eld och rök. Men det var det inte. Rummen inne i fabriken var jättestora och det fanns fläktar som gjorde så att det kom in ny luft i rummen.

2) Skräpet hälls ner i ett jättehål där det smälts ner till en flytande stålmassa. Två av medarbetarna ser till att skräpet hamnar i hålet. De måste speciella skyddskläder och hjälmar samt skydd för ansiktena eftersom det stänker eld (se bild).

3) Ungefär varannan timme så har man smält ner tillräckligt med skräpet i jättehålet och då blir det fullt. Då är det dags att hälla bort den flytande massan. Stålmassan hälls i stora formar där den sen ska stelna.

4) När stålmassan är kall och stelnad ser den ut som långa fyllda rör. Massvis med stålrör staplas på varandra i ett jätterum (se bild). Jag fick provsitta på rören (se bild). Det var lite hårt om baken men roligt. Jag försökte lyfta på en av rören, men det var omöjligt för de var megatunga!

5) Utav dessa stålbalkar, som kunderna köper, kan man göra olika saker som används när man bygger hus. Några exempel är spik, armeringsjärn och rör. Men innan man kan göra dessa saker måste man smälta ner stålet till en massa igen. Därefter används olika speciella maskiner (spikmaskin, armeringsmaskin) för att forma stålet till till exempel spik.

De långa stålbanden (som ser ut som snören) är 12 meter långa och används till att göra spik (se bild). Snörerna rullas upp på jättestora spolar där ändorna sedan stoppas in en en spikmaskin. Den gröna spikmaskinen är riktigt häftig - den sprutar ut spik i en rasande fart (se bild). Ut från en annan maskin kommer armeringsjärnet. Jag var lite trött så jag satte mig på hela högen (se bild). På den röda skylten kan kunderna läsa i vilka storlekar armeringsjärnet går att köpa.

Innan det var dags för mig att åka tillbaka hem så visade mig Ravi hur alla som arbetar på Athi Steel får sin lön insatt på en bankomat (se bild). Det är ju inget ovanligt med bankomater här hemma i Sverige. Men i Kenya är det mycket ovanligt. Det är så bra för nu får de som arbetar in sina löner direkt på ett konto där de kan ta ut pengar ifrån. Det bästa med det är att fler av dem som arbetar nu vill spara sina pengar på banken istället för att slösa dem. Och eftersom de inte slösar bort dem så används de till att köpa mat till familjen.

Det var allt för denna gång!